tisdag 8 november 2016

Knipp, knapp.....


Hej!

Det var verkligen inte igår.
Känns smått nostalgiskt att sitta här framför datorn och knappa på tangenterna.
Knipp, knapp...Knipp, knapp.
Som fågelsång för örat, haha.

Avskyr att erkänna detta men jag fick dessvärre börja med en låg dos av antidepressiva igen, i våras.
Jag var verkligen sjuk i januari, februari.
Det var som om jag var en helt annan människa.
Extremt underliga tankar och känslor.
Som om ett svart moln täckte stora bitar av min själ.
En svår depression.
Igen.

Jag gav upp helt enkelt.
Såg ingen glädje i någonting.
Hatade mig själv och allt jag var.
En viss händelse, en fasanfull sådan, fick mig att öppna ögonen.
Och till slut orkade jag inte kämpa på egen hand och ville omedelbart ha en förändring.
Dessa destruktiva tankar och känslor skulle fan försvinna innan det gick alldeles för långt.
Därav 10 mg citalopram....Igen.
Satans mög!
Känns som ett misslyckande.

Och sedan jag började med dessa "gifter" (ser de fortfarande och för evigt som ett gift) så har mitt mörka hål försvunnit under mig, tyvärr tillsammans med en del av mina naturliga och vettiga känslor och tankar.
Som att jag blir lätt avtrubbad och lite smått korkad faktiskt.

Exempel:
I mars, på min födelsedag närmare bestämt, dog min styvmormor efter en lång tids sjukdom. 
Jag hade precis börjat på de antidepressiva tabletterna. 
Jag som brukade gråta över det mesta och speciellt på begravningar (inte för jag upplevt många sådana i mina dar men ändå) satt som en känslokall häxa framför kistan och kände mig enbart tom.
Om det hade varit en månad tidigare hade tårarna forsat längs kinderna och känslorna av sorg svallat i hela bröstkorgen.
Det hade gjort så ont.
Men behövligt och naturligt ont.

Idag känns det som om den tiden, sedan jag började knapra på giftet igen, passerat i ett snabbt blurr med mitt riktiga jag inlåst i en glasburk, skrikandes som en galning. 
Låt mig bara få känna någonting för helvete. 
Jag vill gråta.
Kommer inte ihåg hur det känns att gråta. 
Underligt.

Oavsett.

Så ser det ut idag.

Jag är relativt nöjd med tillvaron (gråter alltså aldrig. Hmm!).
Fokus ligger på barnen.
Handla, städa, laga mat, läxor, tvätta, fotboll, fotboll, fotboll, jobba, jobba, jobba, mysa med barnen, skratta, prata, skälla, tjata, bråka, pussa, krama...och så tillbaka på ruta 1.
Och där emellan en del stunder som man alltid kommer att minnas.

Som häromdagen när jag och Aston tog oss till Malmö för att se 
Sune - Kaos i fredagsmyset.
Bara han och jag.
Härligt.
Han är så stor och så klok och så satans mysig (när han själv vill och när lillebror inte är där och drar i vår totala uppmärksamhet ideligen).



Och så de fyra roligaste dagarna detta året.
Palma, Mallorca 4-8 september med en god vän.
Skrattade mig öm i hela kroppen.
Så satans skoj!
Så skratta så där högt och galet kunde jag visst ändå...Behövdes bara rätt sällskap.


Sommaren dessförinnan var också fantastisk.
Greklandresan i början av juni likaså.
Härliga minnen och en Jennifer som inte gråter, inte har ångest, inte vill sluta andas.

Men livet lär vara en kamp för alla någon gång i livet.
För många en evig och plågsam kamp med glittrande glädjeglimtar då och då.
För färre en resa på rosa moln ömsom grå regnmoln.
Växlande molnighet där man med tiden lär sig att älska skuggan, skurarna och åskan.
Utan dessa delar kan man aldrig uppskatta solen.


Visst är det så?

Nu ser jag fram emot julen.
Men en liten del av mig känner oro inför vintern och depressionen som varje år ploppar upp från ingenstans.
Jag försöker sköta min kost, vistas mer utomhus, få in lite rörelse och motion i vardagen och ta extra vitaminer och mineraler.
Försöker vara social (trots att jag har en viss svårighet för det. Måttligt introvert.) och boka in roligheter till och från.
Med familj eller med vänner.

Ta hand om er!


Och försök göra det bästa av livet.
I med- och motgång.



Vi ses kanske här snart igen.




Kram// Jennifer





tisdag 5 april 2016

en födelsedag.



Vi har en tradition.
Jag och Robin har aldrig kalas när vi fyller år.
Eller, vi har inte haft det på satans många år nu.
Det är inte vår grej riktigt.
Vi kör istället en lyxig date och upplever saker tillsammans som vi annars inte har tid eller pengar till.
Nu var det min tur att fylla år och vi beslöt oss för att ta oss in till Köpenhamn igen, med hjälp av födelsedagspengar från föräldrar och svärföräldrar :) (tack).
Bara för att strosa, äta gott och njuta av egentiden.
Och vi hade dessutom tur med vädret (otroligt :))!




Lunch i solsken och under en värmelampa.
På Café Victors får man en paus från Strögets puls och kan njuta av goda viner och fina danska smörrebröd.





Shopping är kanske inte vår största prioritet när vi är någonstans men visst så får guldkornen sig ett efterlängtat besök.



Fördrink i solen (och tacka Gud för värmelampor och filtar) innan kvällens höjdpunkt, restaurang Geist.


Superhärlig miljö och underhållningen framför talangfulla kockar gjorde upplevelsen ännu mer magisk.
Smakerna är intressanta men enkla och dryckerna väl genomtänkta.
Min favorit (förrutom vinet :)) blev desserten, hör och häpna, med saltad wasabi och gräddkola.
Att kunna beställa in rätter allt eftersom är super för kunden och, ur businesssynpunkt, sanslöst smart :).


Någon timme senare så är vi hemma i våra sängar igen, relativt möra men väldigt nöjda.
Härligt att bo så nära denna fantastiska huvudstad som bjuder på allt mellan himmel och jord.
Nu längtar jag till september då mannen fyller år och vi beger oss iväg på ytterligare en minnesvärd upplevelse.
Fast först blir det vår med allt vad det innebär och därefter Grekland, sommar, sol och semester och flera andra fantastiska upplevelser.
Det ska vara gött att leva....Inte sant :)?

Och med de orden så förstår ni att jag mår ganska bra just nu.
Energin är tillbaka, jag har följt mina egna råd, tränar lätt några gånger i veckan, har inga krav (inga omöjliga eller många sådana i alla fall) och lyssnar på min kropp.
Kost, rörelse och vila.
Att göra saker som är kul flera gånger om dagen och göra vissa saker som bara är för min egen skull.
Just do it!
Ingen annan lär göra det åt dig :).

Livet är kort!

I mina tankar finns Bodil, min styvmormor, som somnade in förra veckan och fick frid efter en lång tids sjukdom.
Du var en underbar människa som spred värme och glädje.
Tack för du var en del av mitt liv så länge.




Kram// Jennifer

fredag 4 mars 2016

lately och dokumentärtips.



För någon vecka sedan tittade solen fram och fick en att glömma det kalla och grå för en kort stund.
Jag hämtade in en kvist magnolia från vår buske på framsidan och lät knopparna brista för att få ytterligare lite extra spirande vårkänsla.
Lovely!


Alla verkar ha fått utstå en hel del virusinfektioner den senaste tiden.
Vabruari fick verkligen leva upp till sitt namn detta året.
Ingen höjdare.
Min man ligger fortfarande i en envis flunsa och jag är öm i halsen och kraxar lätt.
Jaja.
Inte mycket att göra mer än att kurera med vila och diverse immunförsvarsboostade livsmedel.
Och, enligt min tro, så är dessa envisa och allt mer aggressiva virusinfektioner ännu ett svar på klimatförändringarna och miljöförstörelsen och vår extremt dåliga hälsa.
Allt hugger oss i nacken förr eller senare :)!


I Landskrona finner man det här vackra, gedigna och smått spöklika huset nere vid vallgraven och citadellet.
Jag älskar det!
Jag älskar att de bevarat de äldre detaljerna så väl och hur huset viskar en historia från förr.
Och just det där att det känns så spöklikt....Det gillar jag massor :).
När jag var liten älskade jag allt det ockulta och hoppades på att det skulle finnas en annan dimension där de döda härjade.
Jag älskade skräckfilmer och att bli "rädd", eller i alla fall få den där efterlängtade adrenalinkicken.
Låter underligt!
Och ironiskt nu när jag i dagens läge försöker göra allt för att undvika kraftig adrenalinproduktion så jag slipper den förbaskade utmattningen och alla det andra fysiska besvären som kommer på köpet.



Jag har börjat, förutom att ta 5HTP (serotonin) regelbundet, också att ta AdreCor med högt innehåll av C-vitamin, Niacin, Magnesium och lakrisrot bland annat.
Nu, trots efter bara en veckas användande, så känner jag mig lite gladare och har lite mer energi än vanligt.
Koncentrationsproblemen som jag lider ganska mycket av annars har trubbats av och denna veckan på jobb har jag både varit glad, energisk och social.
Det känns som om allt flöt på utan att jag behövde anstränga mig så mycket.
Men jag känner ju också någonstans inom mig att min kropp varnar när det blir för mycket.
Den jäktade stresskänslan finns där och jag måste lyssna på den.
Min plan nu är att fortsätta med dessa läkemedel samt att införa fler anti-stress metoder i form av korta promenader, avslappning på spikmatta i mörkt och tyst rum :) och djupandning vid flera tillfällen om dagen.
Jag ska också försöka ta kortare pauser på jobb, om det finns möjlighet, där jag försöker slappna av och andas och varva ner.

Jag vet exakt vad min kropp behöver för att läka men jag måste kämpa för detta och inte slarva, trots att samhällets normer hela tiden försöker motarbeta mig.
Fuck you, säger jag då :).

Igår såg jag och mannen dokumentären "Food Matters" från 2008.
Trots att det var en relativt gammal film så var den väldigt, väldigt aktuell och det var som om de sade det jag tänkte/har tänkt/vetat i flera år nu.
En härlig känsla att få det bekräftat (trots att jag egentligen innerst inne vet vad som är rätt) :), speciellt då av erfarna nutritionister, före detta medicinska läkare och andra specialister på just kostens betydelse för sjukdomars uppkomst, förlopp och hur man kan bota allvarliga kroniska sjukdomar med enbart rätt näring.
Rekommenderar er att ta er tid att se den och även fler sådana dokumentärer (istället för att se en massa annat skit eller att dela strunt, som den nyfödda prinsens födelse och namnval t.ex :), på fb och instagram.
Cowspiracy, Forks over Knives, fed up.....
Bra grejer!



"Food Matters" trailer.




"Cowspiracys" trailer.




"Forks over Knives" trailer.



Hoppas att ni tittar, lär, efterlever och delar!
Vi måste börja prioritera rätt, bortse från allt ytligt materialistiskt trams och fokusera på vad som verkligen betyder någonting.
Och inte låta vår hälsa och våra liv ligga i händerna på de korrupta industrierna.
Att låta dom tjäna pengar på att vi blir kroniskt sjuka och på att djur, natur och miljö förstörs på kuppen är ju vansinnigt.
Inte sant?



Trevlig helg på er nu <3!







Kram// Jennifer Levau



lördag 20 februari 2016

110 dagar kvar.


pinterest/travel.

Aningens (läs sä j-vla) trött är jag på mörkret och kylan just nu.
Jag är garanterat inte ensam om att längta mig blå till värme och sol.
Vi bokade resa i höstas till Kreta, Makrigialos och Ocean Beach Club.
110 dagar kvar....
7 dagar utan städning, matlagning, jobb och stress....
7 dagar med värme, god mat, vin, sol, bad, lugn och ro och härligt sällskap.



OBC, Kreta.
Stilrent, svalt och fräscht.
De påstås ha riktigt schysst mat, trots all inclusive, och så inte för mycket stoj och stim.
Tre minuter från hotellet ligger hotellet Sunwing Resort, vilket vi har full access till, och kan, om vi vill någon dag eller flera, få underhållning, Lolo och Bernie, miniklubb och vattenrutschkanor.
Tror detta kan bli riktigt nice :).

Nu blir det bok, mys och vila.
Och mer drömmande....


Hoppas ni får en skön kväll.



Synsam hade ett par schyssta brillor tilll lillkillen som visst hade ett lätt synfel. Det kan växa bort med glasögonens hjälp så vi får hoppas på det.
Men shit vad söt han är i dom :).
Och han gillar dom verkligen och klagar inte ett dugg....Än så länge :).




//Jennifer (som just idag mår ganska bra och tyckte ni förtjänade ett feelgood-inlägg :))




måndag 15 februari 2016

"Nej tack, jag vill inte ha godis".


Helgen är över.
(Va fan!)
Och efter en veckas sjukskrivning (dunderförkyld) så borde jag känna mig laddad inför en ny och frisk arbetsvecka.
Men nej.
Ångesten hänger likt ett mörkt moln ovanför mitt huvud.
Mest är jag väl rädd att min kropp inte klarar av den sociala påfrestningen.
Ljuden, ljuset, lukterna och, framförallt, all kontakt med människor.
Jag vill inte bli mer urladdad och energifattig än jag redan känner mig...."Gnäll".

Ett hälsosamt och effektivt bot mot förkylning.
Massor av småbitar av färsk ingefära i teét som man kan tugga på så det bränner gött i halsen.
En bra honung.
En till två matskedar kolloidalt silver om dagen.
C-vitaminboost i form av råsaft med extra anti-infalmmationskraft från ingefära och färsk gurkmeja.
Kallpressad kokosolja!
Mycket vila, inga mjölkprodukter, inget socker och inga andra livsmedel som påverkar immunförsvaret negativt (Rött kött, vete, sötningsmedel bl.a.).

I lördags var Mio på barnkalas på Drakens lekland.
Som ni kanske misstänker avskyr jag sådana ställen :).
Föräldrar som sitter med sänkta huvuden över mobilskärmarna med en stor kopp latte och en och annan kaka nära till hands.
Jag kan ju förstå barnen och hur satans kul det är att klättra, åka rutschkana, hoppa och bara leka loss rejält.
Men det är ju själva föräldrarnas brist på engagemang jag ogillar samt försäljningen av skitmat och onyttigheter (som alla verkar vara tvungna att köpa).

Oavsett.

Som ni vet käkar vi inte godis och sötsaker i vår familj och inte gjort sedan barnen föddes i princip.
Vi har varit hårda med det då jag vet hur fruktansvärt skadligt det är för barn i synnerhet, och självklart för människan i allmänhet.
Mio tackade artigt nej till godispåsen han blev erbjuden (Hans mamma jublade inombords :)).
Förr har han fått ta en bit sedan har jag slängt möget i soptunnan.
Föräldern till kalasbarnet trodde först vi skämtade men när han insåg att Mio menade allvar tappade han hakan.
Att det är så satans chockerande, och ovanligt, är skrämmande.
Att man ens tillverkar och säljer den formen av godis 2016 är för mig skrämmande.
Aston, vår äldsta påg, har tackat nej till godispåsen vid flera kalastillfällen redan, men nu var det den lilla trotsige filuren Mio som gjorde det.
Yay!
Stolt mor :)!



Fika och sötsaker är inte vår grej som sagt.
Men på alla hjärtans dag gav jag det råa chokladmoussen en chans.
Blötlagda cashewnötter mixas med mogen banan, rå kakao, dadlar, havssalt, lite vaniljpulver och vätska (cashewmjölk, färskpressad apelsinsaft eller vatten). Man kan smaksätta med rivet apelsinskal, chili, hackad mörk, gärna rå, choklad eller vad man nu än önskar.
Här är ett annat tips på chokladmousse som jag inte provat, men som låter väldigt gott.
Servera med en syrlig smoothie på frysta bär, banan, vanilj och ekologisk havre- eller sojadryck.





Ha en bra dag//Jennifer Levau



fredag 12 februari 2016

min dröm.


Jag såg en film häromdagen....
"Eat, pray, love" med Julia Roberts.
Hon flydde till Italien. Indien, Bali.
Lämnade sin man och bara drog.
Fuck it all!
Hon kände sig död inuti och behövde hitta sig själv.
Hitta lugnet och den inre balansen.
Många saker hon sa kunde lika gärna ha kommit från min mun.


Jag känner mig malplacerad och inte alls som den människa jag vill vara.
Inte här.
Inte nu.
Jag känner en otroligt stark dragningskraft till naturen (Hur j-vla töntigt det än låter :)).
Jag tror att jag alltid har gjort det egentligen men just nu är den starkare än nånsin.
Jag vill bort från detta sjuka, kalla och hjärtlösa samhälle vi lever i och istället andas frisk luft från en helt annan plats. 
Där förstörelsen inte kan nå mig.
Jag önskar frihet helt enkelt.

Grejen är den, att hur deppo jag än låter här på bloggen, så är jag inte fullt så nedstämd i det verkliga livet.
Jag erkänner att jag inte njuter fullt ut av det jag kanske borde njuta av, eller det som förväntas av mig att njuta av.
Jag låtsas mycket.



+++++++++++++++++++++++++++++++++++



I somras, på semesterledigheten, så fann jag, i slutet av den sista veckan, lite av mig själv.
Jag började skriva en bok.
Det flöt på och jag njöt av att befinna mig i en annan värld.
Fantisera, drömma, längta, skapa.
Sedan slungades jag tillbaka till the real life och stressen tog åter ett hårt tag om min hals.
Den kväver mig långsamt.


Om jag får drömma fritt så här en fredagsmorgon så ser jag mig själv i ett litet hus. 
Ett enkelt litet stenhus som ligger helt allena vid öppna landskap.
Nära till skog, djur och natur.
Jag har lummig trädgård där jag odlar mycket av det som hamnar på bordet.
Det är nästan alltid sommar....:).
Fast en å annan åskstorm och en anledning till att elda i eldstaden kommer då och då.
Och regnet.
Doften efter regn.
Jag skriver.
Lagar mat.
Söker inspiration i det pittoreska samhället med de fantastiska marknaderna och det vänliga folket eller på resorna till andra okända länder.
Jag ser mig själv som ensam i denna dröm, men jag vill ju inte vara utan mina barn...
De är en del av mig nu och jag vill inte att de ska förlora sig själv så som jag har gjort.
Bakom onaturliga normer och skadade åsikter.
Bland betongen, gifterna och det onda.
Vill inte att de ska bli soldater, bundna till att ingå i en armé som egentligen, när väl i strålkastarljuset, förstör allt som är meningen med livet.
Jag vill inte att de ska se beroendeframkallande "mat", alkohol, droger, våldsamma tv-spel, materialistiska onödigheter osv. som njutningen med livet.
Jag vill inte att de ska ställa sig frågan, "är detta att leva?" om 20-30 år.
Jag vill inte att de ska bli tvingade till antidepressiva preparat och ångestdämpande medicinering bara för att kunna passa in och "fungera".

Vad njuter ni av?

Jag njuter, i mina drömmar då, av att kunna andas fritt, i naturen.
Kunna äta det som naturen skapat åt oss.
Jag njuter av att kunna vara kreativ i en form som inte skadar, skapar beroende eller blir självdestruktiv.


++++++++++++++++++++++++++++++++++++++


Jag vill kunna njuta av andras sällskap.
Men just nu, när jag är så långt ifrån den människa jag vill vara, så kan jag inte det.
Jag kan skratta, försöka att prata ytligheter och formaliteter, försöka lyssna, nicka och le.
Men mitt hjärta är inte där.
Mitt sinne är inte heller där....
Jag är en robot som gråter när jag drömmer om ömhet, natur, frihet, kärlek...Den äkta varan.
Och jag är roboten som gör det jag måste trots att alla skruvar på insidan håller på att lossna.
Trots att jag långsamt rostar inombords....



+++++++++++++++++++++++++++++++++



Orden sitter långt inne idag.
Jag har inget flow.
Tankspridd och trött.





Kram//Jennifer


måndag 8 februari 2016

Måndag.


Måndag igen.
Tiden går fort. 
Speciellt den lediga tiden :).
I fredags var jag hos psykologen igen.
Efter en intensiv arbetsvecka så var mina energidepåer lägre än vanligt.
Efter besöket kände jag att det var droppen som fick behållaren att svämma över.
Total matthet och en svag känsla av ångest nådde mig på fredagseftermiddagen.
Lördagen och söndagen var som en påtryckande och tjock dimma.
Sömnlöshet, mardrömmar och den här satans tröttheten som söker mig.
Och pirret i kroppen.
Som om stresshormonerna jagar mig. 
De vill inte försvinna.
De ligger och stör i blodkärlen...Får varje del av min kropp att vara på helspänn.
Redo att gå till attack....
Men mot vad?
Vilken är faran?
Inga nya upplevelser detta utan samma mög som jag haft i snart ett decennium.
Skitsamhälle.
SKITKROPP!


+++++++++++++++++++++++++++++++++


Känner för att packa väskan och bara fly så långt bort från allt som bara finns möjligt.
Tror verkligen inte jag är ensam om att känna så.
Människan är inte ämnad för att leva så här onaturligt.
Ljud, ljus, KRAV, stress, gifter, obalanser....
Vi blir sjuka i huvudet för fan...Men som en naturlig respons på "giftet" vi utsätts för.
Uppenbarligen.


Bananpannkakor med hackade hasselnötter, hallon och lite kokossocker.


Försöker att hitta sätt att finna lugn.
Matlagning.
Bokläsning.
Sitta här och älta :).


Blev saligt inspirerad av matprogrammet "Vegorätt".
Äntligen alltså.
Blev galen på alla onaturliga matnormer men nu så har jag fått nytt hopp.
Gjorde en egen ugnsrostad tomatsås a la Vegorätt avsnitt 2.
Sjukt gott!

Jag har inte ätit kött på snart tre månader....
Underbar känsla.
Vilka smaker!
Vilken lätthet och så nöjd kroppen blir.
Min mage har varit bättre...Ledvärken lika så.
Åt inte så mycket innan heller men efter att ha sett "Cowspiracy" så tog jag steget.
För min egen hälsas skull men i synnerhet för miljön.
Vad fan håller människan på med egentligen??
Jag skäms!
Men på något sätt så känns det som jag gör någonting äkta.
Någonting viktigt, nu när jag väl har kunskapen och förståelsen.


Men den här guldklimpen hjälper till ibland.
Att få mig att hitta lugnet.
Håller min hand, ler, myser ner i knät.
Fast sedan så kan de ju driva mig till vansinne också, hehe.
Speciellt när jag blir så ljudkänslig som jag blir när jag är på väg att krascha...När stresshormonerna når sin pik.
Då kanske jag skriker till.
Får panikångest i bröstet.
Vill bara att det ska vara tyst.
Men det kan ju inte barnen förstå.
Det förstår ju jag med.
Men just i den stunden så ryter jag till.
"Snälla, var tysta. Bara i en minut. Snääälla".
Sedan får jag skuldkänslor.
Och det triggar ångesten ytterligare.
Jag måste finna medel som gör att jag kan hantera detta när jag väl befinner mig i stunden.
Eller så måste jag aldrig hamna där jag är nu.
Men det verkar oundvikligt.
Jag måste ju arbeta.
Jag måste ju ta hand om barn, hem....laga mat.
Träffa människor...Ibland i alla fall.
Utsätta mig för samhällets vardag.
Bara köra på...
Överleva...
Fast på helt fel sätt.
På ett sätt som inte är självvalt.
Hjärntvättade är många.
Jobbigt för den andel som inser hur manipulerade de blir.


Min psykolog tycker vi ska arbeta med att få mig att kunna sätta mina negativa tankar åt sidan.
Bara för att jag tänker så behöver det inte vara sant...
Men om det är sant då?
Kognitiv beteende terapi.
Ska läsa på mer om det.
Jag vill ju kunna vara glad och lycklig...Mestadels.
För mina barns skull.
Men tänk om det är omöjligt.
Tänk om jag måste göra en drastisk förändring i mitt liv.
Som att fly!
Men aldrig utan mina barn.
Aldrig...


+++++++++++++++++++++++++++++++++++++++



Så.
Än en gång har jag visat min mörka sida :).
Skäms inte det minsta.
Trött på folk som bara visar sin finslipade sådan.
Skiter väl fullständigt i allt det där ytliga ni sysslar med.
Whatever makes you feel good ;).




//Jennifer