söndag 19 oktober 2014

ensamheten är min skugga.


hej....

jag borde egentligen inte sätta mig här.
framför datorn.
jag har en sådan intensiv smärta i ryggen och att sitta i en hård och oergonomisk stol lindrar ingen smärta direkt.
på måndag ska jag fanimej ringa läkaren.
är så sjukligt trött på denna smärta, som jag innerst inne tror beror på någonting utom min makt.
sjukgymnasten ger mig övningar för att stärka buk- och ryggmuskulaturen men jag har en knuta vid ryggraden som behöver kollas upp lite mer detaljerat.
man vill ju inte att det ska vara någonting dödligt.
anledningen till mina hemska tankar är en film, hehe.
jag är ensam hemma, mannen firar fotbollsavslutning med öl och medspelare, och valde att se filmen "the fault in our stars" (tack paulina för tipset, eller inte :)).

snyft.

jag ska aldrig se sådana filmer ensam, inte filmer överhuvudtaget för nuförtiden blir man så fast.
nu på äldre dar menar jag.
man blir berörd ända in i märgen.
tårarna på mina kinder har precis torkat.
usch.
tänk att dö så ung.
så som i filmen.
jag ska kanske inte avslöja för mycket ut i fall att ni vill se den :).
men fram med näsdukarna.
det var längesen jag blev så blödig.
jag har svävat ganska långt bort från den gränsen ett bra tag.
ska man säga tack till de anti-depressiva läkemedlen eller inte?
och om det nu är "deras" förtjänst, är de äkta?
de positiva känslorna och lyckan jag känt menar jag, eller är det bara ett delirium?
ett rus orsakat endast av kemiska substanser som påverkar mina serotoninnivåer?
jaja.
oavsett så blev jag rädd nu när känslorna rann över kanten och jag kom i kontakt med de hemska tankar jag haft så ofta förr.
saknaden efter min farmor kommer alltid fram när tårarna rinner.
ensamheten känns så mycket större.
jag gråter en skvätt för de som jag kan komma att förlora.
tänk att sitta på sina föräldrar begravning.
aj.
den djupa sorgen.
den saknaden.
minns den så väl efter det att farmor dog.
jag grät mig till sömn varje natt, bredvid min nuvarande man faktiskt.
han var min pojkvän under den tiden.
2003.
sedan tog det slut och vi fann varandra igen 2007.

strunt samma.

meningslöshetskänslorna jag känner just nu hade jag begravt.
trodde jag.
men när jag är ensam kommer de gärna och knackar på dörren.
hårt och aggressivt och gör ett våldsamt intrång på mitt hjärta.....i min hjärna.
skrämmande det här med hur ett litet tryck på fel knapp kan få hela ridån att falla ner och blotta sitt inre mörker.
ett krackelerat mörker.
ödsligt som fan.

tänk om jag nu, mot förmodan, får en dödlig diagnos.
knutan längs ryggraden är tyvärr cancer och sorry, du har inte långt kvar.
mina tankar flyger direkt till barnen.
fan.
jag vill inte lämna er.
jag vill vara med er alltid.
ni är mitt allt.

och jag vill inte känna att jag lämnar jorden utan att ha bevisat att jag inte är ond.
jag har alltid känt mig ond nämligen.
hur jävla psyko det än låter.
ända sedan jag var lite har jag känt mig utanför, annorlunda och ja, ond.
knäppt va?
men jag vill hjälpa någon innan jag dör.
ha bidragit till något gott...mer än att ha givit mina barn ett liv...en bra uppväxt (tror jag. för hur ska man nånsin veta svaret på det?).

men jag vet en sak som jag tror jag gjort bra.
när jag var liten avgudade jag min farmor och hon mig, i alla fall kändes det som att hon gjorde det.
och det måste väl ha gjort henne lycklig?
så helt genomrutten är jag kanske inte :).

jag kommer ju inte dö helt ensam .
jag har min man, mina barn....min familj.
men ändå har jag inte riktigt det jag alltid önskat mig.
en supernära vän.
typ som en syster.
som verkligen fattar mig.
visst, jag har vänner och är evigt tacksam för dom men jag har ingen som verkligen förstår mig.
kanske det är meningen att det ska vara så?
jag är ofattbar, hehe.
eller så är det helt enkelt meningen att jag ska stå på egna ben...och vara ond, like the devil :).

skitsnack.
buhu.

men känslan av ensamhet är min skugga.
och när jag ligger på dödsbädden så vill jag inte känna mig "ensam".
och jag vill bli ihågkommen som allt annat än ond.
kanske jag ska ösa i mig mer kemiska substanser som ger mig en ny illusion av att jag inte är så jävla mörk som jag känner mig.
whatever works right?

alla har vi våra problem.
våra sorger.
våra ärr som vi måste leva med.
men hur lär man sig det?
många döljer sina känslor....sopar problemen under mattan.
lever vidare bakom en glasvägg, som finns där men inte syns.
till slut så är glasväggen så pass tjock att ingen kan ta sig igenom.
och du själv blir avskärmad från omvärlden och dina egna känslor, som ligger så djupt under ytan, drunknar med dig.
nä, bakom en glasvägg kan man inte bli riktigt förstådd.
slå i sönder skiten och sträck ut handen.
blodig och dann.

jag kanske inte har gjort just det.
sträckt ut min hand och ropat på hjälp.
jag älskar många delar av mitt liv men jag känner ett driv inom mig som jag måste få bukt med.
jag vill hjälpa människor.

vi satt i bilen idag, jag och aston.
jag vinkar åt några fotgängare som vi möter på vägen inne i häljarp.
"vem var det, mamma?"
"vet inte", svarar jag.
"men varför vinkade du då?"
"att hälsa på någon kan man göra ändå, det kanske gör dom glada. som äldre människor som är mycket lediga. de blir nog väldigt glada om man vinkar till dom. det kanske till och med gör deras dag".
aston säger inte mer om det.
men sedan tänker jag vidare.
att höja handen och hälsa.
ett leende.
det kan få någon annan att må bra.
en härlig känsla.
.....och då slog det mig.
fy, fan.
det vill jag göra.
i resten av mitt liv vill jag göra någon glad.
och då kanske jag slipper se den där onda jennifer i backspegeln mer.
hon som är så självisk och elak.
som stirrar argt under ögonbrynen och spottar mig i nacken.

jag undrar hur andra ser mig?
ser dom mig så som jag känner mig tro?
eller är jag lika avskalad och öppen som alla andra, som de jag ser hos andra.
med alla sina färger....

jag dömer aldrig längre.
jag vet att bakom varje handling, varje ord, varje blick så finns en historia.
om man har ett öppet sinne så kanske man kan se en skymt av en historia som påminner om ens egen.
eller som bara skriker efter hjälp.
då fastnar man.
man blir fascinerad.

oj.

så här djup har jag inte varit på länge.
men shit vilken befrielse det är att sätta sina känslor på en vit skärm (hur high tech det än är :)).
so fucking worth the back pain!

jag skiter i om folk tycker jag är alldeles för öppen.

jag mår bättre nu.


känner mycket saknad.
behöver en kram.

snälla R kom hem.
går in till ungarna och sniffar lite, tar deras hand.




och snälla hjärna låt mig drömma en fin dröm, en där jag träffar någon jag älskar och som sträcker ut sin hand.
sin torra, skrynkliga hand.....




sov gott.





<3//jennifer



6 kommentarer:

  1. Tycker det du skriver om är viktigt att lyfta och våga prata om! Det görs kanske ibland men då i form av en debatt/diskussion där man talar om att mäniskor i allmänhet mår dåligt, men det är sällan någon vågar säga att det är faktiskt jag som mår såhär! Känner dig inte men är säker på att du varken är ond eller ensam! Tack så hjärtans mycket för din text!
    /Rebecca

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej!
      Tack snälla!
      Ja, nu, några dagar efter mitt lilla deprimerade sammanbrott så känns min text måttligt overklig. Men jag kände ju så just då. Och det känns skönt att det gick över :). Men det är just det. Förr gick det aldrig över för mig. Jag gick med dessa tankar och värre varje dag. Och många människor har det så nuförtiden. Fel tankar på grund av att hormoner och neurotransmittorer etc. inte fungerar som de borde. PMS var min största anledning till att jag var så låg i lördags. Hatar PMS. Men den är sjukt mkt bättre nu så det finns ett ljus i tunneln till alla er som har det tufft.
      Tack för din omtanke ochdina ord.
      Vänligen// Jennifer Levau

      Radera
  2. Sänder dig en varm kram fina du! /Jill

    SvaraRadera
  3. skickar också över en bunt med kramar! fint skrivet, även om du säger det var "pmsen" som talar. jag får också sådan fruktansvärd dödsångest ibland. både gällande min egen död och de jag lämnar, men också såklart för mina nära. jag kommer inte klara av att förlora någon av mina föräldrar. eller syskon. ibland tänker jag därför egoistisk och tycker att det vore enklare om man gick bort först. usch, förbjudna och hemska tankar. man blir ju helt knäpp! du är en fin människa J, och definitivt inte ensam! och hemskt ledsen att jag fick dig att se den där filmen... eller inte, haha! ;)

    SvaraRadera